Igår såg jag en gammal kvinna gråtande. Hon är en av mina grannar, och sin man dog i Januari. Jag satt på min balkong och läste, ingen var i närheten, utan mig, när den gamla kvinnan kom ut från sitt hus och tittade på sina blommor, sin trädgård. Kanske tänkte hon på sin man på grund av blommorna, som man hade planterat förra året....
Jag hörde någon som grät och hade inte sett henne. Jag visste inte vad jag skulle göra. Fråga någonting? Hon var inte så nära.
Den gamla kvinnan lever ensam, hon har inga barn. Hennes man var den enda familjen hon hade. Hon är gammal, men inte så mycket. När jag hörde henne, jag tänkte på hennes liv: hon har varit en flicka, sedan hon har varit en ung kvinna och brud, sedan en mamma, men hennes son har dött i en olycka. Hon har varit ung och glad och nu är hon bara en gammal kvinna som gråter i en tom trädgård, ett tomt hus.
Jag var sorglig för henne och jag är sorglig varje gång jag ser en gammal människa som är ensam. Vi alla ska bli gamla, men människor glömmer att de gamla har varit barn, också.
Vi måste titta på dem i ögonen, leta efter det där barnet de har varit. De är vår historia.
